Alltings början

Nerverna är spända idag. Imorgon kommer storken med sin skalpell till Mölndal. Under tiden jag väntar på att detta ska ske så packar jag ihop min partyvåning och slänger diverse persedlar i svarta säckar. Är helt redo att lämna den nu. Allt börjar nu. Är rädd för hur allt ska bli men mest extra lycklig tror jag. Mest full av känslan att jag är kär.
 
Babyns tillkomst är ett sånt mysterium för mig. Min kille tror typ att jag har mixtrat med sanningen men jag tror att jag är den som fattat minst av alla hur detta gick till. 
 
I alla fall, min kille, han är verkligen allt. Han har allt. Så stark och vacker och trygg. Har aldrig träffat nån kille som är så smart och lyhörd som han. När han tornar upp sig i mitt öga blir allt varmare. Det är egentligen konstigt att det blev vi, tror fortfarande knappt jag kan lita på att det är vi. Han kan få vem han vill om han vill. Det är först nu jag fattat hur trasiga vi varit båda två, i alla fall jag som ifrågasatt allt. Varit så rädd för allt. Det känns lite sorgligt men är så taxam att han kom in i mitt liv och att allt hände. Kommer nog alltid minnas detta året xtra mkt. Kommer aldrig tröttna på att tänka på detta året. Eller är jag bara hormonell? 
 
Jag må vara sentimental men vem vet om man överlever sin operation? Min kille säger de sliter upp magen med händerna! Hoppas jag klarar mig nu när jag insisterat så mkt på att detta är så bra. Ni kan skriva på min gravsten annars att jag gav mitt liv för kvinnans ( läs: min) rätt att behålla värdighet och bäckenbotten intakta. 
| |
#1 - - Anonym:

Det kommer gå bra! <3

Upp