L A Freeway

Alla frågar hur det känns att bo här i hålan i Hallifornien. Om man ska vara helt ärlig så kan man ju konstatera att jag aldrig satt min fot här om det inte vore för att jag blev kär i den fysiske fysikern. I mina ögon är det helt obegripligt att någon faktiskt vill bo här. Men det viktiga att komma ihåg är att min älskade familj bor här nu och det är liksom det som fyller ut allt. 

 

Och än så länge går det ganska bra. Jag promenerar och sköter mitt hushåll och är allmänt förälskad i mitt lilla barn. Ibland går jag ner till havet och tittar på den horisontella horisonten och konstaterar att jag gillar göteborgshavets bohemiska, stökiga landskap  bättre. 

 

Den stora provokationen jag möts av är dock att invånarna försöker övertyga mig om att det är bättre att bo här i hålan än i mitt hjärtas stad. Tex att det är bra för barn och annat nonsens. Att mitt barn ska växa upp här tycker jag egentligen är djupt sorgligt. Utlämnad åt småstadens erbarmeliga mentalitet, öde gator och brist på utbud. Tur då att planen är att åka till Gbg så mkt man bara orkar och ge hennes liv lite innehåll. Vissa här berättar för mig att barnen i Gbg har knivar och inte lär sig nåt i skolan. Jag skrattar mycket inom mig åt detta men Alla killars talesperson  säger att han köper knivar på polarn och pyret varje säsong till sin baby. Både vinterkniv och sommarkniv för att hålla ordning på danska vägen. Så det kanske stämmer? 

 

Men med allt detta elaka sagt så är jag är fast besluten att vara så konstruktiv jag kan. Jag har valt detta och jag kommer inte  klaga muntligt. Jag älskar att få bo med min familj. Varje kväll innan jag somnar ser jag de två vackraste huvudena jag vet bredvid mig i sängy. Jag har fått en ny god väninna, ett miljöombyte och snart kommer våren. Då ska jag lapa sol, åka tåg och gå på kino. Med andra ord en ytterst ljus framtid.