First committments tangible again

Sensommaren rullar på i värme och lättare arbete. Pandemin håller oss fortfarande hemma. Jag och R sitter på varsin våning i det grå huset och knapprar. Då och då tar jag en persika och kaffe på terassen. Nästa vecka kommer arbetsbördan bli hög men än så länge är allt lugnt. Jag beställde böcker och smink nyss. Inget händer, allt händer? 
 
Jag kom att tänka på tiden i sydfrankrike härom natten. Det var 1999 och jag hade fått en mobiltelefon av mamma. Jag bodde i studentkorridor och läste franska och idéhistoria. På en fest träffade jag M som var den vackraste man jag sett. M var sju år äldre än jag och läste erasmusmaster i arkitektur. Vi hängde varje dag sen i ett halvår. Han köpte blommor, vin och jordgubbar och tog mig till tusen olika stränder i sin gamla opel. Han introducerade mig till elektronisk musik och gav mig olika kasettband. Jag minns att han sa att han älskade att jag inte var rädd om mina kläder och att jag hade kritvitt solblekt hår långt ner på ryggen. När hösten kom bestämde han sig för att flytta till Barcelona för att arbeta för någon känd arkitekt. Jag återvände till Gbg i tårar. Efter några försök att hälsa på i Spanien gav jag upp tanken på M. All romatik rann ut i sanden, det var ett organiskt avslut som var underförstått. Men ibland har vi hörts av genom åren. Han bor i Berlin nu. En gång kom han till Gbg på en arbetsresa, han hörde av sig och vi sågs. Jag visade honom amundön och vi pratade om livet. Det var uppenbart att vi var äldre. Våra döttrar har samma namn.
 
Ibland har jag en så stark längtan till att bo i ett annat land igen. Ett land med persikor och god ost kanske. 
| | En kommentar |
Upp