Ode till skogens väktare

Så fick jag då äntligen träffa den, enligt egen utsago, något sorgmodige Skogvaktaren. Tyvärr något av ett antiklimax då jag inte fick något direkt ypperligt tillfälle att approchera detta väsen som jag så länge på avstånd fascinerats av. Skogvaktaren slog sig ned på behörigt avstånd, flankerad av släktens patriarker och försjönk i en konversation om byggmästaryrkets förfall och potatislandens gränsdragningar runt den så djupt avhållna släktgården. 
 
Sjung o gudinna om besvikelsen som sköljde över mig när insikten slutligen infann sig att det inte skulle bli någon närmare kontakt än ett distanserat tjuvkikande. 
 
Ack vad är väl ett fruntimmer som jag för en skogvaktare? Jag landar mjukt i förvissningen att det är blott en första, föga tapper, tillstymmelse till försök. Vem vet, våra vägar kan mycket väl korsas igen en dag. 
| |
#1 - - Anonym:

haha vad är detta om?

Upp